Veils/Slöjor
Konserthuset, Malmö
Malmö Symfoniorkester
Tuomas Ollila
Men orkestern hade rika möjligheter att visa sin klass under Tuomas Ollilas ledning. Jörgen Dafgårds Veils eller Slöjor utföll övertygande. Tolkningen var kanske inte lika impressionistiskt delikat som Manfred Honecks med Sveriges Radios symfoniorkester vid uruppförandet. I gengäld fanns en effektfull stadga och expressivitet under de tio minuterna. Titeln antyder ju lätthet, kanske något ogripbart. Tonsättarens handlag med kolorit och atmosfär resulterade i lyssnarvänliga kontaktytor. Hemligheten bakom slöjorna uppenbarades, ut bredde sig ett fantasifullt ljudlandskap arrangerat med klar tonsättarskicklighet.
Carlhåkan Larsén, Sydsvenskan 15 januari 2005
Lyssnarvänligt med vackert tonspråk …
Lars-Erik Larsson, Skånska Dagbladet 15 januari 2005
Volo
Palladium, Malmö
Musica Vitae
Petter Sundkvist
Att komplexiteten blir verkligt intressant först när den balanseras upp av enkelhet har inte varit någon favorittanke inom svensk modernism.
Jag vet inte hur malmötonsättaren Jörgen Dafgård ställer sig. Han ter sig lite som en kameleont, brukar utforska en idé grundligt i ett eller ett par stycken för att sedan gå vidare.
I det senaste verket, Volo för stråkorkester handlar det mycket om rytm. Musica Vitae från Växjö med Petter Sundkvist som dirigent förvaltar ett driv och en tydlighet i tematiken som omedelbart för tankarna till den ryska 1900-talsådran. Fläckar av feberaktig expressionism blossar också upp, men inte så att det börjar låta standardmodernism. Två arv förenas. Lyssnaren upplever detaljerna tack vare pulsen, och Dafgård har vunnit mycket i överskådlighet och uttrycksfullhet genom att på detta sätt skala bort och fokusera på rytmen.
Gärna en fortsättning på denna linje, som också skulle kunna vara fruktbar för verk i lite större skala.
Matti Edén, Sydsvenskan 16 november 2004
Volo
Konserthuset, Linköping
Musica Vitae
Petter Sundkvist
... Beklagligt för dem som inte var där.
Kvällen inleddes med Jörgen Dafgårds Volo, ett stycke präglat av skiftande och konturskarpa rytmiska figurer, där det också fanns dansanta drag. Iblad rent av lite jazzigt. Ibland med drag av visa.
Framförandet präglades av den pregnans som verket krävde. Den närvarande tonsättaren vinkades fram av dirigenten och fick del av bifallet.
Per Olov Backman, Östgöta Correspondenten, 18 november 2004
Volo
Växjö domkyrka
Musica Vitae
Petter Sundkvist
Onsdagens konsert i Växjö blev ingenting mindre än en succé, och det på flera plan. … Konserten inleddes med ett verk av Jörgen Dafgård … Stycket innehåller en kraftfull dynamik med minimalistiska avsnitt där exempelvis altfiolen stod ensam mot celli och bas. Petter Sundkvist kompletterade med ett närmast studsande musikaliskt grepp som skänkte extra intresse åt stycket.
Åke Svensson, Smålandsposten 19 november 2004
Sinfonia Nº 1
Stadshussalongen, Sundsvall
Nordiska Kammarorkestern
Christian Lindberg
I sin introduktion till Jörgen Dafgårds Sinfonia Nº 1 berättade Christian Lindberg om hur han associerade verket med flera ryska komponister, däribland Alexander Skrjabin. I Dafgårds musik finns också en impulsivitet, en harmonik som i sina stunder påminner om den senromantiske mästarens hallucinatoriska musik, kanske särskilt dennes fantasi för piano, orkester och kör, Promethée, le poème du feu.
Björn Östlund, Sundsvalls Tidning 16 oktober 2004
Veils/Slöjor
Konserthuset, Göteborg
Göteborgs Symfoniker
Stefan Solyom
Med känsla för klangliga nyanser
... Storslagna scenerier, flotta klanger … Det finns djup och en sorts märgfull kraft i stråkklangen ...
Magnus Haglund, Göteborgsposten 20 januari 2001
Veils/Slöjor
Berwaldhallen, Stockholm
Sveriges Radios Symfoniorkester
Manfred Honeck
Skogsmystik. Jörgen Dafgårds nyskrivna verk finner stigar i övergivna trakter.
Utvecklingen kan man inte hejda, men ibland önskar man att den gått något långsammare. En period som gott kunde ha utrustats med en broms var det första kvartsseklet under 1900-talet. Då formades och förkastades stilar i sådan fart att många möjligheter lämnades oprövade. Man har exempelvis en känsla av att gränslandet mellan impressionism och senromantik, som under ett decennium beträddes av tonsättare som Skrjabin, Schreker och Szymanowski, hade stora förutsättningar att ge material till andra profilerade utforkare. Men upptäckarglädjen och avantgardet drev på och området övergavs snabbt.
En som uppenbarligen tagit på sig uppgiften att finna nya stigar i denna trakt är den 35-årige Jörgen Dafgård, åtminstone att döma av det stycke som utsetts till vinnande bidrag i Berwaldhallens kompositionstävling. Tonsättaren har velat gestalta ”en naturkänsla av närmast mystisk art”. För det syftet är det valda tonspråket naturligtvis lämpligt: här finns goda möjligheter att låta dagrarna skifta. Efter ett inledande gongslag formas en impressionistisk morgonstämning, som så småningom lämnar plats för mer nervöst laddade tillstånd. Det knappt tio minuter långa stycket är fint instrumenterat och försett med en vacker och konsekvent använd harmonik, men skeendena tycks mer lagda intill varandra än följa en musikalisk logik; eruptionerna kommer lika oförmedlat som hos Delius. Men Dafgård är i detta verk snarare skogsmystiker än trädgårdsmästare – vilket antagligen kan gå på ett ut då verkets tidsenlighet ska bedömas. Nyromantiken börjar hur som helst få fäste.
Thomas Anderberg, Dagens Nyheter 9 april 2000
Otidsenligt men nutidsförankrat
I kommentaren till sitt nya verk Slöjor ställer tonsättaren Jörgen Dafgård den intressanta frågan huruvida musik måste vara svår att lyssna på för att ha någonting att säga. Bakgrunden är att vårt samhälle som bekant översköljs av ”musik” vars enda syfte är att ”signalera, markera, sälja eller skapa rätt stämning” – kort sagt en musik som skall vara så lätt att uppfatta som möjligt, men inte för sitt eget värde, vilket rent av kunde bli till nackdel för funktionen.
Frågan är naturligtvis retorisk, något som Dafgård också tycks komma fram till. Det handlar ju i konsertsammanhanget om attityder och om lyssnarens förväntningar, och den kompositoriska utmaningen ligger här i att ”skapa en kraftfull legering av form och innehåll”. Fredagens uruppförande av Slöjor, denna kväll tilldelat första pris i Sveriges Radios och Berwaldhallens kompositionstävling, presenterade Dafgård som en sentida naturlyriker som med den stora orkesterapparatens hjälp gestaltar ett närmast programmusikaliskt innehåll kring dimmor och dansande älvor.
Alltså otidsenligt så det förslår men genomfört med en personlig accent som avslöjar upphovsmannens nutidsförankrade distans till vad som som annars lätt kunnat bli ett uppkok på senromantiska idiom. Formspråket är tydligt och påtagligt organiskt; även om verket kanske vunnit på en genomskinligare och mera differentierad instrumentation utnyttjades orkestern med känsla och fantasi.
Jan Kask, Svenska Dagbladet 10 april 2000
... vackert, lovande...
Gunilla Brodrej, Expressen 9 april 2000
Porträttkonsert
Rosenbergssalen, Malmö
Musiker från Musikhögskolan
Luftiga fraser med melodisk ådra
Jörgen Dafgård går i kompositionsklassen på Musikhögskolan – en lång och kvalificerad utbildning, som dock knappast leder in i någon lönegradsreglerad yrkesfålla. Vägen vidare pekas ut av två vägvisare: professionalism och personlighet: Undervisningen förmedlar kunskaperna och bidrar, när allt går som det skall, till personlighetsutvecklingen och mognaden i skapandet.
Vid sin kompositionsafton i Rosenbergssalen på måndagen presenterade Jörgen Dafgård sju verk. Det fanns mångsidighet i de olika besättningarna: soloviolast, vibrafon/marimba-trio, stråkkvartett, pianosolist, brasskvintett, romansduo. Femton musiker, de flesta elever vid Musikhögskolan, gav kavalkaden färg och liv.
Programmet var inte upplagt enligt någon kronologisk modell av typen ”från ax till limpa”. Men en kulmen märktes likväl: Anna Arturssons och Conny Antonovs interpretation av den dramatiskt tänkta sången Oktober till text av Kristian Lundberg. Här blommade tonsättarens rika gestik ut i sångstämman samtidigt som pianot fick skimra impressionistiskt och förtäta diktens atmosfärer.
Att all musik under aftonen föreföll idiomatiskt skriven för respektive instrument och exekutörer skrivs på professionalismens pluskonto.
Personligheten gick i dagen i den särpräglade hållningen: man märkte tydligt att Dafgård har ett kärleksfullt förhållande till musikhistorien, samtidigt som han prövar sina alldeles egna kreativa visioner, där idéer kan födas och växa till exempelvis genom sinnesanalogier: vit-, blå- och orangefärgad musik (Oktober), eller ett stycke i form av en citron (pianosolot Vertigo, inkännande tolkat av Astri Jeanette Meen). Frågan är om sådana antydda ikonofonier bör leda tankarna till Erik Satie eller till Kent Olofsson, en av Dafgårds lärare.
Förkärleken för den snabba gesten och den elegant flexibla krumeluren spårades överallt, och här hördes skuggan (för att nu fortsätta med analogierna) av både Satie och Anton Webern. Men mycket i Dafgårds musikaliska dialekt har ännu äldre ursprung. Utan att ta sin tillflykt till pastisch rör sig tonsättaren över romantikens vida fält. Han kan göra det i kraft av en som det synes naturlig känslomässig begåvning, där den melodiska ådran och de luftiga, fjädrande fraserna i goda proportioner förenas med kolorit och puls. Inom den ramen rymdes starka melodiska kontraster: Altviolinisten Erik Rings For the Sleeping (med högtalarförstärkt bandstämma), klangligt något överdimensionerad, och vibrafon- och marimbatrions Bärande vågor, en till intensiva fragment koncentrerad stråkkvartett och brass-stycket Sken med ceremoniell, högtidlig sonoritet.
Det hör till sakens natur att konserten inte kunde visa om Jörgen Dafgård vill eller förmår spänna sin visionära fantasis båge i större, sammanhållna former. Det vore emellertid mycket spännande om han med sin bevisade förmåga att gestalta psykiska sammanhang och att kalkylera musiken ville dra linjerna längre. Kunnandet, äktheten borde räcka långt.
Carlhåkan Larsén, Sydsvenskan 18 mars 1999
Ung tonsättare visar upp sig
På tisdagkvällen porträtterades en nybliven legitimerad tonsättare i Musikhögskolans Rosenbergssal: Jörgen Dafgård är hans namn, och sju verk för mindre besättningar stod på konsertens program.
Tonsättare av Dafgårds generation har vanligen ett helt avspänt förhållande till det som förut var obligatoriskt, nämligen att vara spritt språngande modernistisk. Vad är det för fel på gängse ackord och melodier? Några obändigt ursprungliga eller krampaktigt pliktskyldiga djärvheter kunde således inte konstateras, men däremot en ihållande och mycket gedigen förmåga att komponera med en konsekvens och kontinuitet som var lika mycket strukturell som innehållslig. Alla verken uppvisade musik som tålmodigt odlade sitt material och målmedvetet växte ur sina förutsättningar.
Låt mig … stanna vid de tre verk som tycktes mig mest förtjänstfulla.
For the Sleeping för viola och bandinspelad elektroniskt manipulerad viola utvecklas mycket suggestivt från en dov början mot en euforiskt svajande höjdpunkt. I Bärande vågor sekunderas en vibrafon av två marimbor. Spelfigurerna är ganska livliga, men de kuggar mjukt in i varandra och skapar ett mjukt böljande mönster.
I den stort upplagda sången Oktober för sopran och piano har Dafgård skapat en fängslande syntes av rondoform och uttrycksmättad romans. Huvudepisodens nervösa pianokast och högspända sångstämma bildar utsökt kontrast mot slutets försjunkenhet i skimrande drillar. Här visar Dafgård att han äger ett ypperligt sinne för musikalisk karakterisering och harmoniska valörer.
Bengt Edlund, Arbetet 20 mars 1999
For the Sleeping – Dream Sonata
Fasching, Stockholm, KammarensembleN (elansluteN)
Henrik Frendin
En musik hittar hem
Jörgen Dafgårds nyskrivna Dream Sonata för altfiol och tape tillför välkommen psykedelisk kolorit till denna annars audiellt ”grafiska” genre. Altfiolen flyter som en yellow submarine i en klanglig bölja av vagt ostämda ekon från någon förlorad värld. Ett begåvat uppslag, där den surrealistiska kollisionen av omaka musikaliska material hade vunnit på en mer utvecklad form.
Camilla Lundberg, Expressen 11 april 1998
Delta
Blomdahlsalen, Växjö
Musica Vitae
Michael Bartosch
Tonsättarnas afton i Växjö
En över förväntan lyckad tonsättarträff lyste upp höstrusket i går i Blomdahlsalen i Växjö konserthus. ...
Jörgen Dafgårds Delta för 15 solostråkar, upplevde jag som en skapelse där den intellektuella strukturkänslan gick hand i hand med det subjektiva, intima elementet. Kalla det dold romantism.
Spännande kontrapunktisk berättelse i ständig metamorfos skapade estetiskt njutbara synteser, under det att uttrycksfulla solistiska inslag motsatte sig den amorfa klangmassans magnetiska tvång.
Ladis Müller, Smålandsposten 18 oktober 1997
Delta
Artisten, Göteborg
Musica Vitae
Michael Bartosch
Idéerna är ofta komplexa och spännande. … Jörgen Dafgårds Delta till exempel, är ett myller av omsorgsfullt vävda ”objektiva strukturer”.
Erik Rusch, Göteborgsposten 19 oktober 1997
Ariel
Pildammsparken, Malmö
The composer student Jörgen Dafgård represented Shakespeare’s Ariel as a water spirit in the form of vacuum cleaner hoses which blew air under a bridge. The air that rushed out gave rise to a bubbling sound and a jet-stream effect of motions. Beneath the feet of people out walking, the two ”dragons” flung themselves around in a never-ending dance, quietly and poetically. His crossover between music and visual art was one of the most surprising examples of a composer’s ability to create a work that functions visually just as well – as music. The experience of his work did not simply call for the need to categorise that experience.
Project leader Lars Ø. Ramberg, Yearbook, Malmö Art Academy 1997-1998
Chimes
Pildammsparken, Malmö
Vinden går i Pildammsparkens bokar och de spelar en melankolisk sång. En konstnär har hängt upp alla möjliga grejor som kan plinga och plonga i bokarna. Pensionärerna tittar på det och skakar förtvivlat på sina gråa skallar, sicket skoj.
[Bildtext:] Vinden leker. Vad är det som hörs i träden i Pildammsparken? Lampskärmar som vinden leker med. Det blir en fängslande sång.
Bo Börrefors, Skånska Dagbladet 30/8 1997
